JyckeFix

JyckeFix

Varför är det så bråttom?

Mina egna tankarPosted by Ewa Tue, January 14, 2014 08:12:21


I går straxt före kl 10 var lilla Hamvaz o jag på väg till jobbet. Promenerar från bilen till jobbet och passerar då Postens lastbrygga. Vi går där på trottoaren när LBCs JÄTTESTORA lastbil ska åka. Han bestämde sig för det när vi var ca 2 meter ifrån honom, han tittade rakt på mig sen började den jättestora lastbilen bullrande rulla mot oss och Hamvaz fullständigt frös fast i backan, blev liggande platt där på trottoaren. Han banne mig siktade på oss! Ni vet som i ett dataspel när man siktar på där den man ska korsa vägen för befiiner sig för då hinner den undan tills jag är framme...

Hamvaz analsäckar släpptes och hon blev så himla rädd – o jag med för den delen. I valet mellan att slita ut den mycket viktiga och stressade chauffören ur förarhytten o berätta lite spännande saker om ansvar osv eller ta hand om min hund fanns ju såklart bara ett alternativ.

Svälj rädslan för bilen var nära, och lyft upp din valp, andas o utstråla lugn, glöm den mycket viktiga och stressade chauffören var mitt mantra.

När jag skulle ta kröken fick jag klart för mig hur bråttom han måste ha haft, han skulle svänga in runt knuten på huset där garageportarna för de små postbilarna är. Han skulle alltså stanna kvar på området. Det går inte att backa ut därifrån o välja andra hållet nämligen, vägen är enkelriktad. Han kanske skulle in på posten o ta en fika? Såklart han var tvungen att snuddköra mig och min lilla valp…

Som Nalle Puh sa; När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det, när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig.

För ett par tre veckor sedan var det en annan stressad och säkert duktig bilförare som hade jätte- jättebråttom. Hen hamnade bakom en hästtransport som körde i 80 på 100 väg. Hästtransporter får inte köra fortare så de hade ju valt helt fel tillfälle att åka där då denna duktiga men oerhört sena bilförare skulle framföra sin mycket viktigare bil just där just då...

Jag har mätt sträckan som den stackars duktiga men sena bilföraren var tvingad att åka så himla sakta o det var i hela 2,5 km JISSES det är ju rent eländigt med hela 3 bortkastade minuter!

Ana lyckan och stresspåslaget bakom ratten på den sene bilföraren när det vid soptippen öppnar sig en möjlighet att kunna korsa heldraget, gå ut i högerfilen för att kunna öka rejält o köra om på högersidan.

Ana förvåningen när hästsläpet lägger i högerblinkersen o byter fil så fort det heldragna är slut.

Ana jätteförvåningen när den duktiga men stressade bilföraren brakar rakt in i baken på hästkärran så den slits loss från bilen.

Ana chocken för de stackars människorna som kör hästkärran och är chanslösa, de roterar o smäller in i mitträcket för att sedan fara ut i slänten (o tack o lov inte stupet några hundra meter längre fram) för att stanna med sin hästkärra liggandes framför motorhuven. Relativt sett gick allt bra, dvs ingen dog, ingen behövde stanna på sjukhus. Resten, det psykiska lidandet, alla tankar o mardrömmar, den stackars hästen som man inte har en aning om hur den upplever allt detta – ja det kan man bara gissa. Den ekonomiska smällen kan man dock förstå blir stor. Allt är försört.

Tro om den väldigt viktiga men väldigt sena och stressade bilföraren tyckte att det var värt det med den faktiskt obegåvade omkörningen? Riskerade livet - eller egentligen splade rysk roulette med andra människor och en häst. Fortare gick det definitivt inte, o billigt lär det inte ha blivit så vad var vinsten? O det var väl något livsviktigt man stressad mot? Eller?

Hur ber man om ursäkt liksom?

Om en person du talar med inte tycks förstå, var tålamodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.

Någonstans känner jag att det är med fartdårar bakom ratten som med våldtagande män, du vet män har ju så starka behov o kvinnorna är ju väldigt utmanande så de får skylla sig själva när inte männen orkar kontrollera sig. Det är ganska ok att låta sig bli som Långben i filmen från 50-talet – att låta sig få horn bakom ratten.












  • Comments(0)//blogg.jyckefix.se/#post232